onsdag 23 september 2015

Och ge oss skuggorna på Dramatens Stora scen

Bildresultat för dramaten och ge oss skuggorna



Och ge oss skuggorna är nya teaterchefen Eirik Stubøs första regiuppdrag under sin tid som chef för Dramaten.  Lars Noréns pjäs är en pjäs om en annan pjäs, Eugene O´Neills Lång dags färd mot natt, som är en skildring av O´Neills egen uppväxt. Norén och O'Neill verkar i samma tradition, enligt min uppfattning, och i samma tradition som Strindberg. Mina tankar går ofta till Strindbergs Dödsdansen, som på samma sätt skildrar två människor som älskar, eller tror sig älska varandra, samtidigt som de hatar varandra. Och som inte kan förmå sig att lämna varandra. Detta är en riktigt genomarbetad föreställning, där Lena Endre och Örjan Ramberg står för de främsta skådespelarinsatserna. För mig är detta teater när den är som bäst Texten är det viktigaste, resterande element ska stötta texten och budskapet.

söndag 20 september 2015

Beckomberga på Dramaten Elverket

Den senaste uppsättningen av en Sara Stridsbergs pjäs, Dissekering av ett snöfall, föll mig inte alls i smaken. Men denna gång tycker jag att Stridsberg har fått ihop en hel pjäs, som hänger ihop och som säger någonting. Utgångspunkten är hennes egen bok Ode till min familj, om hennes pappas vistelse på mentalsjukhuset Beckomberga. Föreställningen Beckomberga är full av parallella berättelser, där navet är just Beckomberga och de intagna där. Scenografin är enkel, men stödjer uppsättningen väl, där de intagna går ut och in i mer eller mindre klara mentala tillstånd. Regissören har också velat att även publiken ska vara "inlåst" genom att skådespelarna redan finns på scen innan publiken kommit in och stannar kvar under pausen. På ett mentalsjukhus finns det ingen paus, eller någon början eller slut. Många bra skådespelarprestationer, och enkel och tydlig regi.

lördag 12 september 2015

Liv Strömquist tänker på dig på Lilla scenen Dramaten

Jag har haft biljetterna till Liv Strömquist tänker på dig sedan i våras. Otroligt populär, framför allt hos en något yngre publik vilket är ju ett lyckokast för både Dramaten och teatern som konstform. Jag hade på känn att detta inte var en föreställning med en början, ett slut och en logisk handling däremellan. Och det är det inte heller, Jag tänker att detta nästan kan karaktäriseras som Youtube-teater. Det är korta klipp, som egentligen inte har något med varandra att göra, men hos betraktaren, publiken blir det en helhet. Samhälls- och historiekritiskt, och enligt presentationen av föreställningen feministiskt, men för mig är det mer ett jämställdhetsperspektiv än just feminism. Alla har rätt till sitt eget liv, och att få bestämma hur det ska se ut. Det är roligt, konstigt och ibland lite för skrikigt. Att säga saker extra hög gör dem inte roligare, tvärtom de tappar sin innebörd tycker jag. Eric Stern är sedan tidigare en favorit, och Sanna Sundqvist en fantastisk talang (speciellt i de partier där hon interagerar med publiken och improviserar). En föreställning som är svårt att sätta en etikett på, och det tror jag precis är Liv Strömquists och regissören Ada Bergers mening.

söndag 31 maj 2015

En man som heter Ove på Rival

Fredrik Backmans bok En man som heter Ove lämnade mig både road och oroad. Livet är både ljust och mörkt, på samma gång. Föreställningen är boken trogen. Johan Rheborg gestaltar Oves mångfacetterade personlighet på ett mycket gripande och medryckande sätt. Det är roligt, men samtidigt sorgligt. Mycket skickligt skådespeleri (och regi), hela Oves värld och de personer som befolkar den målas upp med enkla medel. Jag lämnar föreställningen både road och oroad.  

fredag 22 maj 2015

Markisinnan de Sade på Elverket Dramaten

Markisinnan de Sade regisseras denna gång av Stefan Larsson, en regissör som jag mer och mer uppskattar. Han använder små grepp, och gör teater som aldrig trillar över kanten eller blir för svulstig. Denna gång är inget undantag. Regi, skådespeleri, scenografi och kostym är nedtonat, men inte utslätat. Uppsättningen är stilren och vacker, och vänder och vrider på människors olika motiv, Marie Göranzon är fantastisk, som alltid, med sin osvikliga timing som gör att replikerna blir humoristiska även när det egentligen inte är något roligt som sägs.

söndag 10 maj 2015

Vildanden på Dramaten Lilla scen

Vildanden har jag sett i tidigare uppsättningar, och Ibsenpjäser har ju satts upp på de flesta scener. Denna uppsättning har en konstnärlig ambition som jag inte tycker rimmar med pjäsen. Kanske är det det som är själva syftet, att få regin och pjästexten att jobba mot varandra. I så fall har regissören Anna Pettersson lyckats, men jag är inte övertygad om att uppsättningen mår bra av det greppet. För mig ställer sig regin i vägen för text. Skådespelarna kämpar på, det lyfter ibland, bland annat Per Svensson gör en övertygande insats. Slutet som ju ska vara den stora katastrofen skämtas bort, och de stora känslorna infinner sig aldrig. Men kanske är det det som var meningen.

onsdag 29 april 2015

Götgatan på Dramaten Målarsalen

Södermalm 1948. Brinnande bilar, slagsmål med polisen, kriminalitet, jazz. Så inleds presentationen av nyskrivna Götgatan på dramaten.se. Jag har innan svårt att föreställa mig vad detta är för typ av pjäs eller uppsättning, men det visar sig vara en politisk och riktigt underhållande satir med riktig udd. Pjäsen handlar om Södermalm, i mitten av 1900-talet och hur invånarna inte sågs som riktig stockholmare och behandlades som andra klassens medborgare. Tankarna går direkt till dagens situation, med segregerade områden utanför storstäderna och kravallerna i t ex Husby. Och hur absurd vår syn är på dem som bor där. Och hur snabbt sådant ändå kan förändras. Mycket underhållande och tänkvärt, med skådespelarinsatser av hög klass, t ex Shebly Niavarani och Erik Stern.